Claudio Monteverdi, döpt 15 maj 1567 i Cremona, död 29 november 1643 i Venedig, var en italiensk kompositör, som anses ha varit den störste inom den tidiga barocken. Han antas ha skapat de första riktiga operorna.

Biografi

Under sin barndom studerade Monteverdi hos Marc Antonio Ingegneri, som var maestro di cappella vid katedralen i Cremona. Eftersom det inte finns några tecken på att han sjungit i katedralkören, har han troligen fått privatundervisning. Monteverdi skrev sin första musik för allmänheten; några motetter och gudstjänstmadrigaler under 1582 och 1583. År 1587 utgav han sin första bok med madrigaler; strax därefter började han resa runt i världen.

Monteverdi började arbeta vid Vincents I av Gonzaga hov i Mantua år 1590 som sångare och violinist, och år 1602 blev han dirigent där. Fram till sin 40-årsdag ägnade han sig huvudsakligen åt att tonsätta madrigaler för kör och producerade nio böcker med detta totalt. Därefter började han komponera operor. De första verken av detta slag är Orfeo (L'Orfeo) från 1607 respektive Arianna från 1608. Även om Monteverdi inte var den förste operatonsättaren räknas han som konstformens skapare då han vidareutvecklade den musikaliskt, bland annat med recitativ och arior. Han skapade också ouvertyren (toccata), inledningsmusiken till verket.

År 1613 fick Monteverdi anställning som dirigent vid Markuskyrkan i Venedig, där han senare återställde den musikaliska standarden av både kören och instrumenten, som hade vissnat under ekonomiska problem misskötts av företrädaren Giulio Cesare Martiengo. Under sin tid i Venedig skrev Monteverdi sin sjätte, sjunde och åttonde madrigalbok. Den åttonde är den största, innehållande verk skrivna över en 30-årsperiod, bland annat den dramatiska scenen Tancredi e Clorinda (1624).

Under Monteverdis sista år i livet blev han sjuk, vilket inte hindrade honom från att komponera sina två sista mästerverk, Odysseus återkomst (1640) och Poppeas kröning (1642). Poppeas kröning är baserad på den romerske kejsaren Neros liv och innehåller såväl tragiska som romantiska scener blandade med komiska inslag (en nyhet för opera), mer realistiska porträtt av rollfigurerna och varmare melodier än som tidigare förekommit. Operan kräver en mindre orkester och har en mindre prominent roll för kören.

Monteverdi blev prästvigd inom den romersk-katolska kyrkan år 1632. Hans grav och gravmonument ligger i Farikyrkan i Venedig.

Nedslagskratern Monteverdi på planeten Merkurius och asteroiden 5063 Monteverdi är uppkallade efter honom.

Verkförteckning

Numrering enligt Stattkus-förteckningen från 1985/2006.

Världsliga vokalverk

• Canzonette för 3 röster, SV 1–21 (1584)
• Madrigaler, bok 1, SV 23–39 (1587)
• Madrigaler, bok 2, SV 40–59 (1590)
• Madrigaler, bok 3, SV 60–74 (1592)
• Madrigaler, bok 4, SV 75–93 (1603)
• Madrigaler, bok 5, SV 94–106 (1605)
• Scherzi musicali I, SV 230–245 (1607)
• Madrigaler, bok 6, SV 107–116 (1614)
• Madrigaler, bok 7 (Concerto), SV 117–145 (1619)
• Madrigaler, bok 8 (1638)
  • Canti guerrieri, SV 146–154
  • Canti amorosi, SV 155–167
• Scherzi musicali II, SV 246–251 (1632)
• Madrigaler, bok 9 (Madrigali e canzonette), SV 149–150, 158–159, 168–178, 254 (1651)

Sceniska verk

• Orfeo, opera, SV 318 (1607)
• Arianna, opera, SV 291 (1608)
• Mascherato dell'ingrate, balett, SV 167 (1608)
• Tirsi e Clori, balett, SV 145 (1616)
• Prolog til La Maddalena, SV 333 (1617)
• Il combattimento di Tancredi e Clorinda, SV 153 (1624)
• Odysseus återkomst, opera, SV 325 (1640)
• Poppeas kröning, opera SV 308 (1643) (finns i två versioner)

Kyrkomusik

• Sacrae cantiunculae, SV 207–229 (1582)
• Madrigali spirituali, SV 179–189 (1583)
• Missa a 6 voci da capella ("In illo tempore"), SV 205 (1610)
• Vespro della Beata Vergine (Marienvesper), SV 206 (1610)
• Selva morale e spirituale, SV 252–288 (1641)
• Messa et salmi, SV 190–204 (1650)

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

• Stattkus, Manfred H. (1985–2006): Claudio Monteverdi: Verzeichnis der erhaltenen Werke (på tyska)

Externa länkar

• Claudio Monteverdi i Libris

Claudio är ett italienskt mansnamn. Det härrör från latinets Claudius.

Personer med namnet Claudio

• Claudio Abbado italiensk dirigent
• Claudio Aquaviva, italiensk jesuit
• Claudio Arrau, chilensk pianist
• Claudio Magris, italiensk författare
• Claudio Merulo, italiensk kompositör och organist
• Claudio Monteverdi, italiensk kompositör
• Claudio Saracini, italiensk kompositör
• Cláudio Christovam de Pinho, brasiliansk fotbollsspelare

Arianna (italienska: L'Arianna) är en opera med prolog och åtta scener med musik av Claudio Monteverdi. Libretto av Ottavio Rinuccini.

Historia

Operan uruppfördes i Mantua den 28 maj 1608.

Musiken finns inte bevarad med undantag för arian Klagan (Lamento d'Arianna). Den blev oerhört populär över hela Italien och förebild för en hel genre under 1600-talet.

Händel har skrivit en opera med samma namn.

Referenser

• Gammond, Peter (1982). Opera-handbok. Göteborg: Wezäta. sid. 124. Libris 7745312. ISBN 91-8507491-8 

Sir John Eliot Gardiner, född 20 april 1943 i Fontmell Magna, Dorset, är en brittisk dirigent.

Gardiner är framför allt känd för sina framföranden och tolkningar på tidstrogna instrument av musik från barocken. Gardiner har gjort mer än 250 inspelningar. Han grundade Monteverdikören (Monteverdi Choir) och English Baroque Soloists. Hans diskografi spänner från Claudio Monteverdi till Benjamin Britten och innehåller inte bara tidig musik och barockmusik, som är det han är mest känd för, utan också mängder av musik från klassicism och romantik såsom Beethovens alla nio symfonier, Berlioz’ Fausts fördömelse och Verdis Falstaff.

Som gästdirigent har Gardiner framträtt med några av de mest berömda orkestrarna i världen såsom The Philharmonia, Boston Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra, Concertgebouworkestern i Amsterdam och Wienerfilharmonikerna.

Karriär

Gardiner började dirigera vid femton års ålder. Han studerade historia och arabiska vid King's College i Cambridge innan han började sina musikstudier för Thurston Dart vid King’s College i London och senare för Nadia Boulanger i Paris.

Redan under sin tid i Cambridge bildade han Monteverdikören med vilken han gjorde sin dirigentdebut i Wigmore Hall i London 1966. 1968 bildade han Monteverdi Orchestra som ett komplement till kören. Orkestern kom senare att bli English Baroque Soloists.

Gardiner gjorde sin operadebut med Mozarts Trollflöjten 1969 på English National Opera och på Covent Garden framträdde han första gången 1973 då han dirigerade Glucks Ifigenia på Tauris. 1990 bildade han en ny orkester för att med den framföra 1800-talsmusik: Orchestre Révolutionnaire et Romantique.

I samband med Monteverdikörens 25-årsjubileum 1989 gjordes en världsturné med Monteverdis vesper Vespro della Beata Vergine 1610.

Gardiner adlades av den brittiska drottningen 1998 och under år 2000 framförde Gardiner under 52 veckor Bachs samtliga kantater runt om i Europa och i USA.

John Eliot Gardiner har gästat Sverige med Monteverdikören vid flera tillfällen, senast i samband med Föreningen Sveriges Körledares konvent i Lund och Köpenhamn år 2000.

Källor

Engelska Wikipedia

Noter

Externa länkar

• John Eliot Gardiner (Conductor) — Short Biography
• Monteverdi website (Monteverdi Choir, English Baroque Soloists, Orchestre Révolutionnaire et Romantique, and John Eliot Gardiner)
• Interview with John Eliot Gardiner

Poppeas kröning (italienska: L'incoronazione di Poppea) är en opera med prolog och tre akter med musik av Claudio Monteverdi. Libretto av Giovanni Francesco Busenello.

Bakgrund

Poppaea Sabina hade före sin kärleksaffär med Nero varit gift två gånger. Till skillnad från rollgestalten i operan var Otho (Ottone), hennes make, vän med Nero (Nerone). Han riktade själv Neros uppmärksamhet på Poppaeas (Poppeas) behag. Neros gestalt, den paranoide tyrannen och modermördaren, hämtade Monteverdi direkt från Tacitus utan några större ändringar och likaså filosofen Seneca och kejsarinnan Claudia Octavia. Men vissa nya motiv tillfördes för att åstadkomma den för barockoperan obligatoriska intrigen (en man mellan tre rivaliserande kvinnor; Ottone mellan kejsarinnan, Poppea och Drusilla). I sann barockanda framträder även några gudomliga väsen, däribland Pallade (Minerva), som varslar om döden, och Amore (Amor), som genom sitt Deus ex machina-uppdykande räddar skyddslingen Poppea från att bli mördad. Busenello och Monteverdi har dock själva uppfunnit de folkliga gestalterna; de båda ammorna, soldaterna samt pagen och dennes älskade. De är framförallt genom dem som Monteverdi breddar åskådarkretsen. De företräder folkmeningen. Det är de, inte Seneca, som drar de egentliga filosofiska konsekvenserna ur historien. Venedig var trots allt en republik.

Historia

Poppeas kröning är Monteverdis sista opera. Även den troddes i många år ha gått förlorad men man har nu kännedom om två ganska olika manuskript, ett i Venedig och ett i Neapel. Musiken i denna opera är betydligt mer varierad än i den föregående med rikligt bruk och duetter och pekar fram mot de stora barockoperorna. Operan hade urpremiär i Venedig hösten 1642. Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 20 maj 1976.

Om operan

Monteverdi angav inte röstfacken, så som senare operakompositörer skulle komma att göra. I de två handskrifter av verket som finns bevarade finns inte ens uppgifter om några instrument, utan endast sångstämmorna och generalbasen är noterade. Det ålåg interpreterna att i enlighet med tidens regler fylla ut och utföra den skissartade noteringen. De kunde därvidlag stötta sig på en levande uppförandetradition. Men så är inte längre fallet. Enligt det dåtida bruket skall Octavia och Poppea sjungas av sopraner (vid uruppförandet var det märkligt nog rollen som Octavia och inte den som Poppea som kreerades av stjärnsångerskan Anna Rienzi). Även Nerones parti skrevs för sopranröst, det vill säga för en kastratsångare. Ottones röstläge låter ana en kastrat med en mörkare sopranröst. För Seneca, som företräder upphöjdhet, var basläget reserverat, medan tenorfacket förbehölls Arnalta, "den komiska gamla kvinnan", som enligt venetianskt bruk gestaltades av en man. Men även det omvända förekommer: Pagens roll sjungs av en kvinna. Vid moderna scenframträdanden gör man på grund av trovärdigheten avkall på många historiska konventioner, framförallt vad gäller Nerone, vars roll ofta sjungs av en tenor. Den samtida operan har emellertid gått tillbaka till äldre konventionen, inte sällan för att spela med könsroller.

Personer

• Fortuna/Ödet (Sopran)
• Virtù/Dygden (Sopran)
• Amore/Amor (Sopran)
• Nerone/Nero, romersk kejsare (Sopran)
• Ottavia/Octavia, kejsarinna (Sopran)
• Poppea/Poppaea, romersk kurtisan (Sopran)
• Ottone/Otho, Poppeas före detta man (Sopran)
• Seneca, filosof (Bas)
• Drusilla (Sopran)
• Octavias amma (Alt)
• Arnalta, Poppeas amma (Tenor)
• Lucano/Lukanus, hovpoet (Tenor)
• Pallade/Minerva (Sopran)
• Mercurio/Merkurius (Bas)
• Venere/Venus (Sopran)
• En liktor (Bas)
• Liberto, en frigiven slav (Tenor)
• En page (Sopran)
• En hovfröken (Sopran)
• Två soldater (Tenorer)
• Senecas vänner, konsuler, tribuner (Kör eller solistensemble)

Handling

Operan utspelar sig i Rom första århundradet e.Kr. Handlingen baserar sig på den romerske kejsaren Neros liv och innehåller såväl tragiska som romantiska scener blandade med komiska inslag (vilket var en nyhet för opera), samt mer realistiska porträtt av rollfigurerna och varmare melodier än som tidigare förekommit. Operan kräver en mindre orkester än tidigare och har en mindre prominent roll för kören.

Prolog

I prologen strider dygdens, lyckans och kärlekens gudinnor om vem som har den största makten över människan.

Akt I

Då Ottone vänder hem får han veta att hans älskade Poppea har blivit älskarinna åt kejsar Nero och att kejsaren ämnar förskjuta kejsarinnan Ottavia. Poppeas amma Arnalta försöker varna henne för Ottavias svartsjuka men Poppea är förvissad om att hon kommer att segra i detta spel. Neros lärare Seneca försöker övertala kejsaren att avstå från Poppea, men hon intalar Nero att Seneca är i maskopi med Ottavia. Seneca får order att ta sitt liv.

Akt II

Seneca tar avsked av sina lärjungar och Nero triumferar men Ottavia har övertalat Ottone att mörda Poppea fastän han fortfarande älskar henne. Han lånar tjänsteflickan Drusillas mantel för att slippa obemärkt in till den sovande Poppea, men kärleksgudinnan väcker henne i tid så attentatet misslyckas.

Akt III

Drusilla arresteras därför att hennes mantel har påträffats och av kärlek till Ottone tar hon på sig skulden. Han erkänner emellertid för att rädda henne och Nero landsförvisar dem båda. Samtidigt har han fått bevis för att Ottavia har konspirerat mot honom så han kan förskjuta henne och äkta Poppea. Poppea kröns till kejsarinna. Amor har segrat.

Diskografi

• L'incoronazione di Poppea. McNair, von Otter, Hanchard, Chance, D'Artegna. English Baroque Soloists. Gardiner, dirigent. DG 447 088-2. 3 cd.

Referenser

• Gammond, Peter (1982). Opera-handbok. Göteborg: Wezäta. sid. 125-126. Libris 7745312. ISBN 91-8507491-8 
• Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
• Sørensen, Inger; Jansson, Anders; Eklöf, Margareta (1993). Operalexikonet. Stockholm: Forum. Libris 7256161. ISBN 91-37-10380-6 
• Wenzel Andreasen, Mogens (1990). Operans värld : ett lexikon över kompositörer, roller och innehåll i våra vanligaste operor. Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 130-131. Libris 7236411. ISBN 91-29-59233-X 

Vidare läsning

• Heller, Wendy (2009). ”Synd och njuting i antikens Rom : Monteverdis Poppeas kröning”. Program / Drottningholms slottsteater 2009,: sid. 52-60.  Libris 11890677